Hej fina du,

Hoppas din midsommar varit fin. Vi har firat hemma i lugn och ro med kvalitetstid, god mat och världens mumsigaste tårta med egna jordgubbar. Riktigt lyxigt !!!

Tänk vad mycket som kan hända på en vecka. För en vecka sedan satt jag och skrev blogginlägg intet ont anande. Några timmar senare så fick jag säga farväl till min älskade Pine. Vi har hängt ihop i 23 år sedan jag träffade honom på Gotland när han bara var några månader gammal. Vi har välkomnat och tagit farväl av familjemedlemmar tillsammans. Han har varit med mig under en stor del av mitt vuxna liv och lyssnat på mig många gånger.

Vi har delat både glädje, sorger och bedrövelser. Vi kände varandra innan och utan och sista åren har han varit Eltons bästa vän. Nu är vi kvar med saknad och minnen. Även om man vet att det kommer en dag då vi skiljs åt känns det aldrig som om man har fått tillräckligt med tid eller att tillfället är rätt. Vi har dessutom fler äldre familjemedlemmar som kommer att lämna oss snart. Det är den tuffa baksidan av att älska dessa fyrbenta så innerligt. Är det något cancerdiagnos och dödsdom lärt mig så är det att ta tillvara på varje stund. tillsammans.

Sorg och lungan

Sorgen kommer i vågor, ibland får man ta paus och andas innan den överväldigar en igen. Sorg är starkt kopplad till metallelementet och lungan. Som ni vet är lungan min svaga punkt. Det är där jag har mina metastaser. Symtom får fäste där vi är svaga. Det är viktigt för mig att tillåta känslorna att komma fram och ut. Känslor är inte farliga men vi ska inte fastna i dem eller låta dem bli för starka eller för länge, då skadar de oss. Att trycka undan dem kommer inte heller att vara läkande. Det bästa är att låta dem skölja in, känna, gråta och sedan låta lugnet komma. Lättare sagt än gjort i den akuta fasen men efter den blir det lättare.

Vad är sant

Jag har en väl utvecklat intuition och nära kontakt med mitt övre jag. Jag vet vad andra känner och hur de mår både djur och människor, det tog mig lång tid att förstå att allt jag kände inte var mitt. Fördelen är att jag känner på mig att något är fel. Svårigheten är att veta om det tillexempel är rädslor som talar eller om det faktiskt är något som jag behöver få till mig. Så var det när man upptäckte att min cancer var spridd och “obotlig”. För mig fanns det en anledning till att jag skulle känna på mig att något inte stämde i kroppen. Det är min inre röst som räddat mig så här långt.

Under flera år har jag vetat att mina lungor är svaga. Jag har nog upplevt sorg på olika sätt för många gånger i mitt liv. Lungans puls har varit helt obefintlig kinesiskt sett och jag har både hört min andning och haft problem med förkylningsastma till och från. När lungan är stark så är andningen ljudlös och inget vi tänker på. Kroppen påtalade att jag även hade andra problem. Jag började få svårt att både sitta upp och av när jag red. Jag hade ont i höfterna och ett par av mina fingrar började bli rejält krokiga. En del skulle säkert tycka att det var normala ålderskrämpor. Men det är det inte för mig. Jag vet att symtom berättar.

När själen försöker berätta

Jag gick runt med en gnagande känsla av att min cancer var spridd och att värken kanske berodde på skelettmetastaser vilket är vanligt vid spridning av bröstcancer. Tanken och känslan ville inte ge med sig och tillslut gick jag till läkaren och bad om en skelettscintigrafi för att utesluta det och kunna släppa min oro. Jag röntgades och gick och väntade på svar. Ingen hörde av sig så tillslut ringde jag vårdcentralen och frågade om det inte kommit något svar. En vänlig sköterska gick in och tittade och kom med det glädjande svaret att inga skelettmetastaser fanns. Vi firade och glädje och lättnad var stor.

Det hann passera en helg och jag sitter i bilen och kör när läkaren ringer och meddelar att man i samband med skelettröntgen sett en skugga på vänster lunga som borde kontrolleras. Mitt hjärta sjönk. Ibland vill man inte ha rätt i det man känner på sig. Nu följde en tid med den ena jobbiga undersökningen efter den andra. Efter kontraströntgen av mjukdelar ringer läkaren upp igen samma dag vilket fick mig att förstå att något var riktigt galet. Marken försvann under mina fötter när han talade om att det fanns 5 misstänkta metastaser i vänster lunga, något på mjälten och vid hjärtat. Döden kom ångande som ett godståg och jag hade den rakt framför mig ett par cm från näsan. Jag kände att nu är det kört på riktigt.

Att lyssna och ta ställning

Svar på på biopsier och bronkoskopi kom och man konstaterade att det var min bröstcancer som var spridd och inte en ny cancer. Det i sin tur innebar att man inte tänkte operera utan jag hänvisades till cellgifter i olika former och hormonblockerare. Jag hade oerhört svårt att förstå logiken då man faktiskt kan klara sig bra utan vänster lunglob där metastaserna var samlade. Men man anser att när cancer sprider sig så finns den i hela systemet och det är bara en tidsfråga innan den dyker upp på andra platser i kroppen.

Tiden som följde är inte helt klar jag pendlade mellan dödsångest, förtvivlan och maktlöshet. Läkarna var fruktansvärt negativa och jag fick veta att om jag hade tur så fick jag 3-5 år men det var väldigt svår att veta och långt ifrån säkert. Jag hade dödsångest 7-24 och kände mig maktlös för de var så säkra på sin sak. Påtryckningarna från familj och vänner var också stora. De ville att jag skulle ge med mig och ta cellgifter.

Jag förstår det och jag tvekade själv. Att avstå behandling är inte ett beslut som man tar lättvindigt. Men så fort jag tänkte på cellgifter så visste jag att jag skulle inte klara dem. Det skulle innebära en säker död och ett slut för allt som jag kallar livskvalitet. Den dagen jag bestämde mig för att tacka nej till behandling så lättade ångesten och det var ett tillräckligt kvitto för mig. Jag tänkte också att om jag bara har några år till att leva så vill jag leva dem så fullgott jag kan. För mig är det inte ett liv att ständigt må dåligt och inte klara av att göra allt jag älskar.

Kunskap är livsviktig

Där började mitt intensiva sökande efter kunskap. Nu var det dags att lära sig allt om cancer, både västerländskt och vad den kinesiska och alternativa medicinen ansåg. Jag ville veta vad jag kunde göra själv för att hjälpa kropp och själ och inte minst hur jag skulle hantera alla känslor som pendlade mellan hopp och förtvivlan. Jag ville ha en plan både på lång och kort sikt. Ju mer jag upptäckte och lärde mig desto säkrare blev jag på att jag fattat rätt beslut.

Cancer är inget som dyker upp från den ena dagen till den andra i kroppen även om vi ibland kan uppleva ett väldigt snabbt förlopp. Jag insåg att det här skulle bli ett maratonlopp och min strategi behövde vara hållbar under lång tid. Mitt mål var att kroppen och mitt immunförsvar skulle vara så starkt som möjligt och mina känslor så balanserade som det bara gick. Jag ville känna en hög energi, ljus och hopp.

Tänka positivt

Jag vill inte ha negativa tidsdiagnoser eller bli nedslagen i skorna. Ingen ska få ta hoppet och ljuset ifrån mig!!! Jag vet hur stark tankens kraft är och ber er att om ni tänker på mig så gör det med en energi som ger hopp och kraft till den kinesiska och alternativa medicinens läkande förmåga. Jag ser faktiskt vitalare ut än de flesta jämnåriga i dag och definitivt om jag jämför med foton tagna för några år sedan 😉 Jag känner inte längre de ålderskrämpor som fick mig att börja söka.

Mina fingrar är raka och jag har ingen känning alls av artros eller något annat. Det och att cancern ser oförändrad ut efter två år är för mig är tydliga tecken på att kroppen läker och håller ställningarna 🙂 Skulle jag få bakslag så har jag fler ess i rockärmen att ta till. Sist jag pratade med onkologen efter min röntgen i Februari så uttryckte hon att det var exceptionellt att det inte fanns någon spridning eller att metastaserna inte växt. Det är det mest positiva jag hört någon läkare uttala de sista dryga två åren som gått och de orden fokuserar jag på.