I lördags, en strålande sommardag var jag och träffade vänner och bekanta som tävlade på  Grevagården i Skövde. När jag kom hem var  det hästar och stall på schemat det var varmt och kvavt och årets första bromsar dök upp … Pipeline sin vana trogen gnäggade och talade om att något inte var bra och att han ville ha min uppmärksamhet… Jag trodde att det gällde bromsarna och svarade honom att jag var på väg och han ropade tillbaka … När jag kommer upp till hagen så vill han inte komma fram till ledet och jag ser att han är jättehalt samtidigt som han gnäggar uppfodrande på mig …

Det far genom mitt huvud NEJ inte redan Pipeline du får inte gå över nu, det kan inte vara dags NEJ Vi är inte klara. Jag är inte klar. Vi måste få mer tid tillsammans, du kan inte lämna mig nu… Benbrott och allvarlig skada far genom mitt huvud och jag känner att jag orkar inte nu gode gud säg att jag har fel …

Nyinflyttade sedan ett år tillbaka och utan veterinärkontakter så ringer jag en vän som hänvisar till akutveterinär och denna kommer på en gång… Jag var övertygad om en skelettskada och blir överlycklig när jag får beskedet att det är lymfangit som är smärtsamt men inga problem att behandla och att min älskade vän kommer att bli frisk igen … Härligt att få ha fel och kunna avskeda katastroftankarna som far genom huvudet…

Pencillin muskulärt, Metacam och spola hästben 6 ggr om dagen i 20 min med iskallt vatten samt rörelse inga problem, Pipeline kommer att bli frisk…

Allt följer planen och ser bra ut förutom min dåliga magkänsla som jag envist puttar bort när den dyker upp. Sen händer det som är en hästägares värsta mardröm. Tisdag kväll en timme efter att jag varit ute och spolat hans ben i hagen och sett svullnaden i benet gå ner och en nöjd häst gå i väg och beta, så gnäggar han igen och talar om att något är fel, ut i hagen igen och inser direkt att nu har det som inte får hända hänt, benet är av !!!

Chock smärta och förtvivlan både hans och min egen sköljer över mig… Som tur är så är alla hemma och vi kan mitt i chocken av att se det förvridna benet  som han inte kan stödja på ringa veterinär igen och göra det vi kan för att hjälpa honom så gott det går med de redskap vi har…

Veterinären som förstår allvaret är återigen på plats blixtsnabbt och har ringt en kollega för ett andra utlåtande. Det finns ingen återvändo det finns ingenting att göra, överarmsbenet är helt av det behövs ingen röntgen det känns tom…

En liten stund senare så är han borta och slipper ha ont. Det är bara vi som chockade står kvar och undrar vad som hände och hur det kunde ske…

Så är det, är det meningen, så är det massivt, oåterkalleligt och omöjligt att göra någonting åt. Det går inte med alla medel i världen att laga, vare sig från den västerländska medicinen eller från alternativsidan finns det något att göra.

Pipeline och jag har varit ett par i drygt 14 år han blev 17 år och jag trodde att vi hade minst 10 år till ihop. Så blev det inte, här är jag nu förlamad av chock och fylld av smärta. Jag vet inte om jag skall vara tacksam över mina föraningar eller inte. Jag funderar också på om jag kunnat göra något annorlunda för att det inte skulle hända. Men kunskapsmässigt så förstår jag att en ev spricka som kanske funnits från början hade inte klarat transport till djursjukhus, det hade slutat med en katastrof i trailern, och att laga ett överarmsbrott på häst är inte möjligt.

Även om jag har kontakt med andra sidan och vet att han finns där så är det som hänt förlamande. Jag pendlar mellan hjärnan som förstår det oåterkalleliga för hans fysiska kropp, själsdelen som absolut förstår att det var dags och att han var klar och mitt hjärtat som bara saknar och inte förstår alls. Det är när känslovågen kommer till hjärtat som det brister och tårarna kommer. Inom kinesisk medicin så är tårar hjärtats kroppsvätska så allt är som det skall. Det är bara att gråta älta resonera och söka tröst så gott det går. För i smärtan spelar det ingen roll att jag förstår vad som händer. Känslor har ingen logik.

Alla som känt mig och Pipeline vet vilken otrolig resa vi har gjort ihop. Han var aldrig en lätt häst och de flesta hade gett upp för länge sedan. Men vi hade ett karma ihop och nu var han klar vare sig jag ville eller inte. Jag har aldrig gråtit, varit så arg eller frusrerad, salig, överlycklig eller lärt mig så mycket av någon annan häst. Tack vare den kunskap och erfarenhet jag skaffat mig på grund av  honom och hans personlighet har jag kunnat hjälpa en massa andra hästar och ägare med liknande problem.

Från att inte kunna ta i hans öron utan vilda protester eller att han stått och stegrat sig och vevat med frambenen för att slå ner mig när jag longerade honom som ung, till att nu kunna longera honom utan lina, ha honom lös som en hund och utföra allt möjligt, eller att be honom backa på kommando på 20 meters håll är fantastiskt. Han var en häst som det räckte att jag tänkte när jag red på slutet och det är det mest fantastiska man kan få uppleva. Det var vår nära kontakt och starka band som gjorde att när något var fel så gnäggade han och bad om hjälp och han visste att jag skulle lyssna.

Jag är tacksam för vår resa och det är just den resan som gör att saknaden nu är så enorm och smärtsam. Pipeline fattas mig och har lämnat ett stort tomrum i mitt hjärta.

I går kväll när Yin & Yang separerade och Pipeline lämnade sin kropp så började det duggregna precis som om hela himlen grät och inte bara vi hans familj som blev kvar…

Jag är så tacksam över att jag fick några dagar med riktig kvalitetstid som det blir när någon är sjuk eller skadad. Jag har de sista dagarna kunnat tala om vad jag känner och hur mycket jag älskar och uppskattar honom.

När man flyttar till en ny plats är det första gången för allt man upplever den första julen första sommaren och nu har jag min första sorg på Hermansdal.

Pipeline ligger nu begravd här hemma och i går vid samma tid gick han och betade i hagen och var flockens ledare och min kära vän … Vi vet aldrig när det är dags att gå…